SkrivPuff - Om att ta farväl

Jag försöker hitta något bra att säga, men huvudet är tomt. Vill säga "Vi syns igen" men jag vet att det inte är sant. Du vet det också. Eller kanske mer anar. Att det nog inte kommer bli ett återseende. Men du säger inget. Ingen av oss säger något. Vi låter tystnaden omfamna oss. Det är bäst såhär. Jag vet att när du får veta, kommer du inte att gråta. Du kommer att sjunka ner på en stol eller på golvet, världen kommer att stanna och alla minnen vi haft tillsammans kommer att spelas upp framför din blick, men bara för dig. Tårar har aldrig varit din grej. Du är mer den där som lider i tystnad, som aldrig säger till när något är fel, som håller allt inom dig. Precis som mig. Du kommer att förstå. Sörja, sakna, ja, men du kommer att förstå, och acceptera. Förstå att ibland blir det inte som man vill. Ibland räcker inte tiden till, eller ibland är oddsen emot en. Ibland tar livet ifrån dig det du har kärt. Ibland får man bara vara nöjd med den tid man fått, med de tillfällen som givits en och inte grubbla över varför det skedda skett.

Du tar en kram av mig och möter min blick. Jag kan se mig själv i dina ögon. Du ler osäkert och låter sjuksköterskorna leda dig ut ur rummet.