Asking Alexandria 26/1 2013, Stockholm.
Spänning som stiger, förband som drar ut på låtarna. Ska ni inte spela snart?
Vi drar oss framåt tillsammans med resten av publiken. Det är bara minuter kvar.
Hundratals människor och en förväntansfull stämning, Eye of the Tiger spelas i högtalarna.
Ljuset försvinner och lokalen ligger i mörker. Publiken börjar skrika.
Ni träffas av strålkastarna och tar emot vårt jubel. Jag pressas villigt framåt.
Musik, trängsel och en lagom våldsam moshpit någonstans bakom mig. Jag sjunger med;
Even though I'm on my own, I know I'm not alone,
Cause I know there's someone, somewhere
Praying that I'll make it home
So here's one from the heart, my life right from the start
I need a home sweet home, to call my own.
Mina ben värker men jag kan inte stå still. Musiken håller sitt grepp om mig.
Ni kör er sista låt och en varm känsla infinner sig hos mig. Kärlek kallas den visst.
Ni försvinner. Bakgrundsmusik spelas när alla ska gå ut, Tenacious D - Tribute.
Jag längtar redan tillbaka, allt känns fullkomligt. Jag tänker bara,
Hjältar behöver visst inte ha superkrafter och mantlar.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar